losli

Det är underligt hur ensamheten smyger sig fram. Eller, smyger och smyger, den snarare hoppar fram och skrämmer livet ur en. Det var nog precis det som hände nyss. Även fast jag vet att jag har underbara fina vänner som bryr sig om mig så kan jag inte hjälpa det at känna mig hopplöst ensam. Övergiven. Så känner väl alla då och så tänker ni, och visst är det så. Men för mig är det lite annorlunda. Jag inbillar mig i alla fall att det är så.







Du ska veta att jag saknar dig, underbara, fina, korkade.