losli

So fucking rädd att det som fanns förut inte finns längre... Det vore hemskt, både för att jag vill att det ska finnas kvar, och ifall det inte finns kvar så har jag slösat en jävlig massa tid på att bete mig illa och må dåligt för att jag saknar dig så jävligt. Eller i alla fall spöket av dig.
Det är det som är grejen, du är nog egentligen mest ett spöke, du är bara ett spöke, dina bra sidor är de jag minns, de fina sakerna du gjorde och sa, medans dina dåliga sidor bara finns om man tittar riktigt noga, men i mitt huvud spelade de ingen roll, jag älskade dig ändå. Men nu, när jag mår som jag gör, och det är inte bra, har jag haft en hel del tid att fundera. Jag må vara lite efter alla andra, men bättre sent än aldrig, jag har bara fyllt tomrummet i mig själv, med dig. Jag har skyllt mina dåliga dagar på dig, skyllt mitt dåliga beteende på dig. Saknat dig, som om du vore det som skulle göra mig hel igen. Ivrigt trott att bara du kom hem så skulle allt lösa sig, allt skulle bli bra.

Jag vill egentligen inget hellre än att det ska vara så, du kommer tillbaks, och allt blir bra. Men jag tvivlar på att det kommer att blir så. Även om du kommer tillbaks så kommer vi aldrig kunna få tillbaks somaren vi hade. Innan allt hände.